Ohoj!
Ja vad kan man säga om boken?
Jag tyckte faktiskt att den var helt okey. Den var helt klart i alla fall över mina egna förväntningar som jag hade. Vet inte om jag har nämnt det tidigare men det har ju varit lite prat om att det är delvis en självbiografi som Jan Guillo har skrivit. Man ska nog inte göra en tolkning rakt av över hur han hade det och istället tänka mera som att det var så det KÄNDES som men att det inte i själva verket var verkligheten. Visst, pennalism etc kan ju han ha blivit utsatt för men jag tror att väldigt mycket är överdrivet.
Det här med att Eriks farsa slog honom hela tiden och behandlade honom väldigt illa tror jag också är mera en metafor till att Jans föräldrar skilde sig när han var liten. Alltså att han beskriver sina känslor i boken fast bygger om det till handlingar. Jag tror att han använder sig mycket av liknande saker när han skrev boken, vilket känns som om det är det som gör att boken blir lite speciell.
Kanske blev lite halvskev beskrivning där men hoppas att ni förstår lite i hur jag menar.
Boken var, som jag har läst att någon nämnt tidigare, lite trög ibland men det var bara till att tugga sig igenom de delarna och läsa vidare. När det väl var spännande och vissa speciella händelser så satt man verkligen fast med boken.
Det tog tid att läsa ut den, men jag överlevde!
Peace n’ Love
//S
